Lilla musen Roquefort

Iréne berättade en underbart ljuvlig historia om en sömntablettsknaprande skogsmus som somnade bakom hennes micro. Den lilla historien finns långt ner bland kommentarerna till mitt förra blogginlägg, den med steglitserna.

Den här historien får mig att tänka på lilla musen Roquefort som jag hade nöjet att lära känna och bo tillsammans med en alltför kort tid.

Roquefort skulle bli ormmat men ormen var mätt och jag räddade den lilla gråa musen. Hon var bara ett par cm lång, vägde 2 gr och hade inte öppnat ögonen än. Vad matar man en sådan liten krake med då? Hon var väldigt uttorkad så jag blandade ihop lite på måfå grädde och florsocker, har jag för mig. Det här var säkert 15 år sedan så jag minns inte riktigt.

Jag tog musen i handen och lite mat på en tops framför hennes nos och hon började slicka. Hon fick bo i en liten, liten plastbox i en varm blomhylla och jag matade henne hela tiden, ofta, ofta.

Hon växte lite och öppnade ögonen, såg på mig och trodde hon var en människa… eller så trodde hon att jag var en jättemus. Kort sagt så blev hon präglad på mig. Jag matade med lite olika saker, välling, grädde mm. När hon kunde äta lite fast mat blötte jag havregryn i välling och hon började äta det. Snart fanns ingen hejd på vad hon fick smaka på, och som hon växte.

När lilla Roquefort var fullvuxen vägde hon 18 gram, inte mycket men tillräckligt för en liten mus. Hon bodde i en liten musbur på diskbänken. Efter en tid kom jag ju på att hon behövde inte sitta inlåst alls. Buren stod öppen och hon klättrade galant nerför en handduk som hände i en hörna. När hon ville äta eller sova klättrade hon lika galant uppför handduken igen och skuttade in i buren.

När jag kom hem från jobbet kom hon alltid springande ut i hallen och mötte mig, klättrade snabbt uppför kläderna och hoppade över i min hand. Sen ville hon ha godis som en bullbit eller liknande.

Första gången brorsan träffade Roquefort skulle han fika lite. Medan jag höll på med kaffet skulle brorsan lägga sig på soffan en stund. Kolla så du inte klämmer Roquefort bara, ropade jag efter honom. Efter en kort stund ropade han tillbaks: Är hon liten och grå? Jodå, när brorsan lyfte på en kudde i soffan låg ju Roquefort där under och sov, vaknade till och plirade yrvaket upp på honom med sömniga ögon

Vid ett annat tillfälle låg jag själv i soffan och läste. Efter en stund kom jag på att ett underligt svagt ljud hördes lite då och då. Det var som om tunt papper revs i remsor. Jag gick och tittade efter i det rummet ljudet hördes ifrån. Snart fick jag se Roquefort komma kilande utefter golvet med en tunn pappersbit i munnen. Hon skuttade in under en väggfast garderob där det tydligen fanns ett litet hål mot en sockel. Jag böjde mig ner och ropade på henne och hon kikade fram med en förvånad min. När jag kollade vad hon egentligen rev sönder hittade jag en rulle med sådant där tunt papper men ritar av mönster på då man syr kläder. Jag sydde lite kläder på den tiden. Rullen saknade en hel del papper nertill. Roquefort höll på att bygga ett eget litet extrabo under garderoben.

Men lilla Roquefort blev inte mer en ca ett år gammal. Hon blev lite stelare och ovigare, sov mer och busade inte så mycket. En dag när jag kom hem från jobbet låg hon i buren och var väldigt, väldigt trött. Jag tog upp henne i handen och klappade henne och pratade med henne lite. Hon kurade ihop sig i min hand och dog där. Jag tror hon väntade på att jag skulle komma hem innan hon släppte taget om livet.

Jag glömmer aldrig Roquefort.